Blogg

Välkomna till en unik kväll med Khala Uma med gäster!

I augusti råkade jag ut för en cykelolycka under mitt arbete i Ystad. Som tur var hade jag cykelhjälm annars hade det blivit betydligt värre än ett avbrutet ben som innebar lång sjukskrvning. Tack och lov har knäet nu läkt fint efter flera månaders rullstol, sedan stapplande steg och daglig sjukgymnastik går jag nu med stapplande steg. Så jag kan sjunga och spela men dock inte dansa eller cykla än. Här en bild från projektet " Musikmöten i hemmet" som jag genomförde med Erik Nagel under hösten 2016. Ett projekt och som ledde framtill min anställning som musikant/ Musikterapuet i Ystad kommun. 

Efter fantastiskt för-firande av min kommande 60 års dag i Sverige med konsert i Ystad och kaffekalas i Vismarlöv sitter jag nu här, en tidig morgon i Buenos Aires och försöker summera vad som hänt unde de fem dagar som jag och min reskamrat Bengt varitbhär. Vi har besökt spännande stadsdelar såsom SanTelmo som påminner en hel del om Montmartre i Paris. Där vi strövade omkring bland konstnärers och hantverkares marknadsstånd och där det dansades tango på torget för turisterna. Senare besökte vi La Boca med sina små färgglada hus tillsammans med två goda vänner härifrån. Husen är målade i starka färger och är gamla fattigmanshus där det förr bodde många personer i varje hus. Husen är nu en turistattraktion med caféer, barer och förstås TANGO. Det är inspirerande bohemiska kvarter för en romantiker som mej!

Buenos Aires har också bjudit på starka intryck där minnen och berättelser från militärdiktaturens tid synliggörs. Vi besökte "El bar de los revoltioneros " där en utställning av de gamla mödrarna finns. Mödrarna som under 30 år varje torsdag vandrar runt Plaza de Mayo för att hedra och kräva rättvisa för sina barn som försvann under militärdiktaturen. Vi besökte också den plats där militären torterat och skändat, men som nu är en museum och ett kulturcentra (ECUNHI)för att minnas och hedra "Los desaparecidos". Framför allt vill man nu fylla denna mörka plats och tunga minnen med glädje, liv dans och musik. Det var en stark upplevelse att vara där, se fotomobilerna där ansiktena på de försvunna sakta rörde sej i ljusskimmer från lamporna. Att uppleva hur flera hundra dansade chackarera i långa mjuka ringar med händerna utsträckta upp mot himlen till successiva rytmer. Det levande dansande nuet skapar en vacker och kraftfull kontrast till det våld och de övergrepp som fortfarande anas och trots allt ännu finns i byggnaderna. Med vackra melodier, rytmer av liv, levande människor som dansar hedrar alla som lidit här. Det berör och ger ett starkt intryck. Det för mina tankar till Isadora Duncans ord "jag borde ha fortsatt att dansa" när hon lånat ut sina danslokaler under första världskriget och hennes färgglada danslokaler förvandlats till kalla vitmålade rum med svarta kors över sjukhussängarna.

I lokalerna i de gamla tortyrkamrarna i Buenos Aires återupprättar nu levande, sjungande, dansande och lekande människor i alla åldrar den värdigheten som här misshandlats till döds. Det för tankarna till alla som mördats och försvunnit, samtidigt som det ger en förhoppning om att nytt liv kan födas trots allt!

Centrat hade förut anslag från staten men nuvarande regering prioriterar inte kultur av detta slag, vilket gör att man nu gör musikkvällar för att kunna hålla kulturcentret igång och det kom väldigt många denna kväll och på så sätt kan centrat fortfarande hållas vid liv.

Senare i en taxi berättar chauffören, att han tycker att man borde glömma och gå vidare. Han påpekar att många militärer också dog och att de försvunna inte var så många som 30 000. Han klagar över invandringen till Argentina, alla som bara släpps in, Senegaleserna som säljer krimskrams på gatorna, Chineserna som kommer hit, Bolivianerna som kommer i flock... Temat och rädslan känns igen, förnekelsen också.

Några dagar träffar jag en musikterapeutkollega som är chef för ett team med 5 musikterapeuter på ett sjukhus i staden. Hon berättar att hon träffar många papperslösa kvinnor som sent i sin graviditet kommer för sin första konsultation. Hon har musikterapi med dem Och jobbar för att de genom att sjunga för sina barn ska stärka deras anknytning till barnet. Kvinnorna har svårt att anknyta till sin graviditet och barnet de ska föda. Många är bolivianer som dagarna igenom sitter vid sina symaskiner och många gånger sover de nedanför sin arbetsplats på en madrass. Utnyttjade och utan rättigheter, dock får de vård och även musikterapi eftersom lagen här tillåter dem det. Många av kvinnorna vågar inte längre sjunga, minns inte sångerna från sin egen barndom. Musikterapeuten säger "om jag få dem att sjunga...Så tror jag stt det kan förändra deras liv-de kan minnas vem dom är och glädjen i livet. Kanske kan de då utifrån upplevelsen att sjunga och få kontakt med sin längtan efter ett bättre liv också förändra sina liv". Vi musikterapeuter GÖR inte musik vi ÄR musik!

De orden bär jag med mej: jag ÄR musik och människorna jag möter ÄR också levande musik med möjlighet att med son egen sång förändra sin livssituation!

Det gäller helt enkelt att inte sluta sjunga.., Sång befriar och skapar nya vägar i våra liv det är jag övertygad om.